En ELDKVARN i uka
Uke 39-2003:

det är höst i stan
kom med mig ut ikväll
vi är alla höstens barn
på en gammal rostig karusell
med läderjackan runt mitt hjärta
på stranden i en park
under kärlekstunnelns klippor
sitter jag med penna och pappersark
mitt metspö har förtrollat dig, du är min brud ikväll
och på väderleksrapporten lovar man oväder igen
månen sätter segel, natten lägger sina garn
över vattnet vandrar stegen mellan krogarna i stan
- jag ville skriva en sång för dig
- som det var den första gång för mig
- gjort är gjort och jag gör det igen
- skriver orden "jag älskar dig"

På denne tiden av året kan vi knapt finne en Eldkvarn-tekst som passer bedre enn denne. "Det är höst i stan....". Vi har gjengitt første vers av denne lyriske sangen fra "Karusellkvällar", en sang med nesten ingen melodi, men en fri, resitativ framførelse av Plura på sitt beste. 

I teksten hører vi om en intens kjærlighetshistorie, slett ikke den første, men likevel dyp og sterk og gjennomgripende slik vi kjenner igjen fra andre Plura-tekster. I tittelen kaller han seg for en "regnmetare", altså en meitefisker som fisker i regnet. Det er neppe ferskvannsfisk denne fiskeren er ute etter; det skjønner vi bl.a. i linjen "mitt metspö har förtrollat dig, du är min brud ikväll" (metspö er det svenske ordet for fiskestang). Han har fått en "brud" på kroken, enda en gang.

Både denne teksten og store deler av "Karusellkvällar" forøvrig handler om gjentakelser, om historie og ting som har skjedd før. Vi merker oss referansen til "Alice" fra 1987 i linjen "med läderjackan runt mitt hjärta"; er det samme lærjakke som vi hører om i "Alice"? - "jag bär din läderjacka tätt omkring mitt hjärta..." Denne høstlige forelskelsen griper om seg, planer legges: "natten lägger sina garn", og de to legger ut på vandring mellom byens kroer. Han - dvs. jeg-personen - har et sterkt uttrykksbehov og vil skrive en sang for henne, og her får vi bekreftelsen på at hun ikke er den første: "...som det var den första gång för mig". Ved avslutningen på dette første verset innrømmer han at han vil skrive "jeg elsker deg" i sangen til henne.

Men lærjakkens minner innhenter ham kanskje. I neste vers hører vi ham fortelle at sangen han skriver, blir av litt mer generell karakter  - "den här sången är för dig, du bara fyller i ditt namn..."  Hun er ikke den første i hans liv selv om kjærlighetens intensitet skulle tilsi det, og etterhvert tar forsiktigheten, sjenansen og reservasjonen overhånd: "...men en skygg fågel blev hjärtat mitt, och jag vågar knappt sjunga orden, jag älskar dig..."  Han er en moden frukt nå og livet har lært ham å ha ærbødighet for slike store ord. Det setter allikevel navn på følelsene hans. 

Denne høstforelskelsen glir kanskje over i historien som én av flere, men ikke desto mindre er den sterk og minneverdig. Viljen til å gjøre den til noe unikt er der i utgangspunktet. Men minnene som omgir de to, bringer ham i tvil. Det er en vár og lyrisk avslutning på denne vakre teksten: "kom med mig ut i kväll, vi är alla höstens barn på en gammal rostig karusell..."

Askim, 22.09.03
Vennlig hilsen
Elin og Vidar Olaussen