En ELDKVARN i uka Uke 49-2001:
Vid världens ände
Tekst: Plura Jonsson. Fra Sånger från Nedergården  (1994)

Sangen som er valgt til denne ukas Eldkvarn-låt, er kanskje en av de aller vanskeligst tilgjengelige når det gjelder innholdet i teksten. Det er en svært omfattende tekst med tildels springende tematikk, og for å kunne lete oss fram til en slags skjult, antatt konklusjon, går vi rett inn i de to siste versene:

Jag kom till en kust, jag gick på ett berg, jag kom till ett hus i en djungel.
Nån tog mitt hjärta, la det i elden, sen kröp det tillbaks genom munnen.
Jag dansar i väg, jag reste med ljuset, jag föll som ett korthus
bland bilar på gatan, i en stad full av röster.
När jag reste mig upp var det blommor omkring mig, dom sjöng på en trapp
och jag satte mig ner, nära nödutgången.

Med huvudet tomt och ett hjärta som brände, här satt jag nu vid världens ände.

Varje hjärta bär ett namn och en sång som aldrig skrevs,
en eld som har slocknat och ett oskrivet brev.
Och alla dessa pojkar som aldrig blev kyssta, alla dessa män i sin stora tystnad.
Jag kom för kärlek, jag kom för ljuset, jag kom för hämnden, jag kom för ruset.
Jag kom för äran, jag kom för musiken, jag kom in i mystiken.

Vid världens ände, vänd inte om, din stund i mörker är inte lång
Det är bara en viskning, bara en sång, jag vet att vi möts ännu en gång... Vid världens ände.

Med huvudet tomt och ett hjärta som brände. Jag var tillbaka från världens ände.

Slik ender dette store, symbolske eposet. Tekstens hovedperson vandrer gjennom landskaper og steder, både fysiske og rent abstrakte, han minnes og han filosoferer, og mot slutten hører vi altså denne summariske, detaljrike serien av opplevelser i avslutningen på sangen. Hva er det hovedpersonen gjennomgår?

Kanskje står vi overfor et sammenbrudd, en livskrise der spørsmålet er om vår man skal fortsette vandringen eller gi opp alt. Han nådde "verdens ende". Det er der det skjer noe. Der kommer erkjennelsene, og der ser han gjenkjennelsen hos andre mennesker. Han er ikke alene om å føle seg tom ("med huvudet tomt..."), han ser at "varje hjärta bär ett namn och en sång som aldrig skrevs, en eld som har slocknat....". Han ser at det finnes nok av menn uten kvinner, uten kjærlighet, menn "i sin stora tystnad", og han erkjenner at han opprinnelig kom for æren og musikken. Dette blir vendepunktet.

Kanskje er det slik at denne sangen beskriver en livskrise der løsningen blir å gå videre til tross for at man kan oppleve å ha gått tom i det samme sporet, men alternativene er så uendelig mye mer stusselige. Vendepunktet blir i seg selv en ny giv, en ny kilde til inspirasjon, og dermed blir det gamle sporet og de gamle oppgavene til noe nytt tross alt; en ny mening er blitt tilført livsløpet.

Denne store teksten omhandler abstrakte hendelser, rene sinnsbevegelser hos et menneske som opplever å ha nådd verdens ende. Derfor må vi legge betydning i hvert eneste, håndplukkede ord i denne teksten. Og derfor kan vi unne oss å se optimisme og livsgnist i den avsluttende setningen Jag var tillbaka från världens ände, en erklæring fra en person som har møtt veggen og har hentet krefter til ny dyst.

Filminteresserte vil finne glede i Jean Lindéns intervju med Plura Jonsson 02.10.01. Klikk her for å se hva Plura uttaler nettopp om denne sangen...

Askim, 02.12.01
Vennlig hilsen
Vidar Olaussen