En ELDKVARN i uka Uke 48-2001:
Om stjärnor faller
Tekst: Plura Jonsson. Fra Lyckliga tider  (1997)

Hon lämnar stan i snö och regn. Hon har solglasögon, det är hennes nya hem.
Fem små ord på telefonen, hon sa: Jag lämnar landet för Kalifornien.

Om stjärnor faller varför inte hela vår värld.

Vi åker Chevrolet, hon kör italienskt. Vi bor på 'Den vita linjen' ett hotell med stil.
Hon har solglasögon av handgjord plast. Hon är blond och iskall, hon är en riktig glass.

Om stjärnor faller varför inte hela vår värld.

Hon bar 'Valentino', hon sjöng min sång.
Nu går hon nerför gatan som en tickande bomb.

Om stjärnor faller varför inte hela vår värld.

Det er senhøst og sesong for snø og regn. Derfor får vi i innledningen til denne sangen en viss følelse av gjenkjennelse; stemningen finnes utenfor vinduet. Denne nærhetsopplevelsen forsvinner imidlertid raskt når vi møter andre linje: Hon har solglasögon, det är hennes nya hem.... Hva slags person er det vi møter her?

Kvinnen som sangen handler om, er åpenbart av det eksklusive slaget. Hun omgir seg med kostbarheter og luksus både i klær, utstyr og kjøretøy. Det er ikke nødvendig å oppgi mange detaljer før vi skjønner stilen, men Plura fullfører bildet med dette lite flatterende utsagnet: Hon är blond och iskall, hon är en riktig glass...

Det er ingen dame som er verd å eie over lang tid vi får beskrevet i denne teksten. At hun drar sin vei for å bli i California, spiller tydeligvis ingen rolle for sangeren, selv om hun en gang sang hans sang og sto ham nær. Hun har av en eller annen grunn falt dypt i hans øyne; hun er en avsluttet fase hos ham og er ute av hans liv.

Vi gjetter på at denne teksten er enda et av Pluras oppgjør med kvinner han vil gjøre seg ferdig med. Det er en holdning her som minner om den vi finner hos Knut Hamsuns August, som gjerne lot håpet om en kvinne bli borte med hilsenen Lykke på reisen! Det er godt for sinn og følelser å møte en slik tekst som Om stjärnor faller dersom man egentlig er fornøyd når noen drar sin vei.

Askim, 25.11.01
Vennlig hilsen
Vidar Olaussen