Den svenska rockens kungar
Intervju med Plura Jonsson i Helsinki primo oktober 2001. Intervjuer: Jean Lindén.

- Jo, ibland slås man av att pojkdrömmarna vi hade i Norrköping om att få spela in en skiva och göra en turné och så… att vi faktiskt har gjort det!

När jag träffar Eldkvarns frontfigur Plura Jonsson på ett kafé i TV-centret i Böle har bandet just släppt sin – om jag räknar rätt – nittonde studioskiva. Lägg till dem en mängd live-, samlings- och soloskivor, och du har att göra med det skandinaviska språkområdets viktigaste rockband genom tiderna.

Så måste det vara, också om Eldkvarn alltid känts som ett stort undergroundband och i vårt land ][=Finland, min anm.] blivit nästan kriminellt ignorerade. Den enda invändning jag kan acceptera heter Ebba Grön, men jag är beredd att slåss för min åsikt. För vid sidan av en oöverträffad uthållighet har Eldkvarn - sedan starten 1971 - producerat en fantastisk låtskatt som spänner från ungdomlig yra till djup andlighet. Och ingenting tyder på att Eldkvarn håller på att slockna, för deras tre-fyra senaste skivor hör till deras bästa.


Ni har spelat många olika stilar; country, rock, pop, blues, punk… Samtidigt hör man alltid att det är Eldkvarn.

- När man har spelat ihop så länge så utvecklar man en spelstil. Till exempel Tony (Thorén) improviserar mera än traditionella basister, och min röst och mina texter sätter ju en prägel på musiken. Det mejslas ut en formel: Eldkvarnmusik.

Ni kom fram på 70-talet när proggen och musikrörelsen var stark i Sverige, men det känns som om ni inte riktigt hörde hemma där?

- Nä, vi var ju bara 4-5 grabbar från landet som älskade rockmusik. Jag lyssnade mycket på Velvet Underground, Fugs och Dylan… men vi valde de progressiva skivbolagen MNW och Silence för det var där det hände intressanta saker.

Och till skillnad från förebilderna sjöng ni på svenska.

- Ja, Blå Tåget och Pugh kom och det blev ju lite trendigt att sjunga på svenska. Men jag hade nog alltid skrivit på svenska, utom några låtar när vi hade källarband i Norrköping. Och det skulle kännas extremt egendomligt att sjunga på engelska då man står inför en svensk publik och ger ut skivorna i Sverige.

Dina texter känns väldigt självutlämnande och speciellt på 90-talet och på senaste plattan Död Stjärna är det svårt att hitta texter som inte är i jag-form.

- Jo, jag skriver bäst när jag skriver utifrån mej själv. Sen kan man ju vrida upp verkligheten lite och lägga till och dra ifrån, men för mej blir det bäst när det är självupplevt.

Men har du haft några kval när du skrivit om dej själv och mänskor i din närhet?

- Visst, det har man ju haft. Ta senaste plattan som handlar om skilsmässan från min förra fru… Inte kanske när jag skrev den, men när den skulle komma ut så kändes det jobbig om barnen skulle höra på det. Det är inte så kul… men det är min lott!

Tycker du att du når ut bäst när du är som mest introvert?

- Jo, man har ju märkt att de mest personliga låtarna också är de mest allmängiltiga. På skivan Limbo (1999) finns ”Håll huvudet högt” som handlar om när mamma dog, och folk tycker om den jättemycket. Sorgen är ju väldigt allmängiltig och det extremt personliga träffar alla. Inte för att jag tänker att ”nu skall jag skriva nåt så att folk blir rörda”, men skriver du nåt känsligt så berör det folk och då tycker dom att det är bra.

Man är inställd på att dina låtar skall vara allvarliga, men ibland har man en känsla av dold humor...

- I många texter finns en släng av ironi eller svart humor, men den kan vara svår att upptäcka. Sen finns det texter som ”Djävulens vagn”, som handlar om hur jag åker runt och gör reklam för en singel och där ironin drivs till sin spets.

Det finns en rad i låten ”Jag står upp än” på den nya skivan som lyder ”…vi har älskat hela natten, men jag står upp än”. Var det medvetet?

- Nä, det bara blev så, men sen insåg jag ganska snabbt att det fanns en dubbeltydighet. Det är kul och just den raden tänker man på varenda gång man sjunger den. Men det är inget som man lider av.

I ditt bildspråk är det vissa saker som ofta kommer tillbaka – stjärnor och människor som faller, skepp och hjärtan och rosor…

- Natten!

Jo, tidsbegrepp finns det mycket av – skymning och årstider. Varifrån kommer ditt bildspråk?

- Det är ju gamla bilder som alltid har använts i litteratur. Jag har läst mycket skönlitteratur och poesi – man blir vad man äter!

Ibland känns det på gränsen till katolskt, med rosor och hjärtan och referenser till Spanien. Är du intresserad av det katolska?

- Nä, inte som religion men jag gillar Spanien och Italien. Men Carla tänkte bli katolik, han tyckte det var ballt med rökelse och processioner. Men man har väl läst latinsk litteratur och sett filmer och tagit åt sej.

Era låtar känns ofta just som filmer och ibland verkar det också finnas referenser till filmer i texterna. ”Jag har sett boken, den var bättre än filmen” i ”Till världens ände” – var det en referens till Wim Wenders film med samma namn?

- Jo, det var en så bra titel så jag var tvungen att använda den. Det var en ganska intressant film men kanske inte så bra. Fast jag gillar Wenders sätt att göra film, på samma sätt som jag gillar Dylans sätt att förhålla sig till inspelningssituationer, där allt sker ganska snabbt och det får låta lite fel bara det finns en närvaro i det hela.

Wenders står ju med en fot i traditionen, samtidigt som han lär vara mån om att utnyttja ny teknik både framför och bakom kameran. Ni verkar fungera på liknande sätt, med moderna element både i musiken och inspelningstekniken.

- Det är nog en styrka hos oss att vi alltid provar nya saker, effekter och digitalteknik… Men Carla är inte alls intresserad och jag måttligt medan Tony är eld och lågor! Vi driver olika saker och har en gruppkemi som funkar.

Men ni har ett avslappnat förhållande till rockmyten och vågar leva i den moderna världen?

- Rockmyten levde vi på 70- och 80-talen kanske, men jag tappade fotfästet och glömde bort varför jag ville stå på scen och göra bra låtar och plattor.

Hur hittade du tillbaks?

- Det drevs till sin spets och jag höll på mycket med kokain och det blev skriverier och polisförhör… Men då åkte jag ut till en ö i ett par månader och så kom en ny typ av låtar som blev LP:n Utanför Lagen (1986) och som reflekterade över min uppväxt och vem jag var. Det blev mera naturlyrik än neonljus och då började karriären igen på nåt sätt.

Du har fyllt femtio och i dagarna har det kommit en tributskiva med artister som tolkar dina låtar. Hur känns det?

- Att fylla femtio var inga problem, men att få en tributskiva… Man blir ju både glad och generad och det är ju ganska unikt att en levande mänska får en sådan platta. Jag gillar allt, men det finns fem-sex låtar på den som är skitbra: Paus version av ”Kärlekens tunga” är vacker och helt genial och Olle Ljungströms ”Vilken underbar värld” är vansinnig men rolig!

Hur är det med yngre artister som Lars Winnerbäck och Tomas Andersson Wij som verkar inspireras av dej?

- Tomas gillar Eldkvarn mycket och Lars Winnerbäck har säkert lyssnat på oss – han är ju också östgöte. Men det finns ju många duktiga svenska band som tyvärr sjunger på engelska, men det skulle jag kanske också göra om jag levde nu… eller vad säger jag? Nu e jag ju död, ha ha…