En ELDKVARN i uka Uke 52 -2001:
På andra sidan fredagkväll
Tekst: Plura Jonsson. Fra Legender ur den svarta hatten (1991)

En gammal man sitter och drömmer på en bänk, i strandkanten simmar änderna.
En pojke sitter vid ett vattenblänk, han har fångat sin spegelbild med händerna.
Jag sitter i fönstret på ännu ett hotell, cigarettrök stiger från fingrarna.

Älskande par går förbi, det är fredagkväll, i min hand brinner dom långsamma timmarna.
I skymningen snurrar minnets karusell och du stod alltid i kö för att köpa biljett.
När du slog på trumman var det fredagkväll, du var allas trumslagarpojke nummer ett.

Och plötsligt en dag är ingen oskuld längre, det är hårda fakta, du har blivit äldre,
och i nästa stund slår trumman igen.
På andra sidan fredagkväll fortsätter historien. På andra sidan fredagkväll börjar solen att gå upp igen.

- - - -

Jag sitter i fönstret med ett bloss och en drink, det brinner som eld i händerna.
En pojke trummar med spaden på en hink, i strandkanten simmar änderna.
I parken trummar en pojke på en hink, han har fått dom första tänderna.
Och jag sitter i fönstret och tittar bort mot andra sidan fredagkväll.

Denne sangen er en stemningsfull ballade, underfundig og nesten komplisert i billedbruken, men malerisk og tankevekkende. Vi har gjengitt de to første og det siste verset samt refrenget; det er en uke igjen til nyttår, og den aller siste "ELDKVARN i uka". Vi må ha noe å gå på i det nye året.

Sangen handler om mange allmennmenneskelige ting, bl.a. om generasjoner. Når flere generasjoner møtes, handler det samtidig og uvegerlig om aldring. Vi hører om den gamle mannen som sitter og drømmer på en benk, og vi møter guttungen som leker i strandkanten. Kontrastene er tydelige: Dette er fortid og framtid på samme sted. Noen ender svømmer omkring ved stranden; de er der hele tiden og danner et bindeledd mellom gamlingen og gutten. De er til glede for begge.

I denne sangen treffer vi også på et av de mest brukte bildene i Plura Jonssons tekster, nemlig trommene. Dette instrumentet som er så viktig både i euro-amerikansk rock og i etnisk musikk, minner oss om rytmer, gjentakelse og struktur, men også om varsel, om rykter og påminnelser. I avslutningen av sangen får vi to ganger, i umiddelbart påfølgende tekstlinjer, høre at gutten trommer på en bøtte [legg merke til det ursvenske ordet hink for vårt like urnorske bøtte!]. Den lille pjokkens nærvær er ikke tilfeldig og uten betydning; tvert imot: Han er der for å minne om at en ny generasjon er underveis. Han trommer i vei og vekker ettertanke hos oss som klarer å se scenen for vårt indre øye.

I disse dager skal vi feire jul, og etter tre juledager er vil vi være i full gang med å tenke på nyttårsfeiringen og det nye året. Vi skal innlede år 2002; da sangen ble utgitt på plate, var det 1992 som sto for tur. Nye år kommer og går forbi i våre liv raskere og raskere for hver gang. Gradvis vil hver av oss minne om den gamle mannen som drømmer på benken, mens det alltid, til alle tider, vil sitte en guttunge der og minne oss om at nye generasjoner står klar til å overta vår plass, vår rolle, vår oppgave. Dette er aldringens forbannelse og glede.

Samtidig skal vi ikke overse tekstforfatteren i denne scenen. Han sitter i vinduet på et hotell og ser det hele ovenfra, på en viss avstand. Han er poeten, vismannen, skalden, som videreformidler det han ser og viser oss endene, naturen, som en broforbindelse mellom den drømmende gamlingen og den trommende guttungen. Ett år er slutt, ett nytt skal snart begynne. På andra sidan fredagkväll.....

Godt nytt år - og takk for all oppmerksomhet i 2001!!!

Askim, 23.12.01
Vennlig hilsen
Vidar Olaussen