En ELDKVARN i uka Uke 45-2001:
Förgiftat blod
Tekst: Plura Jonsson. Fra Sånger från Nedergården  (1994)

INu tänder man ljusen, det känns genom märg och ben,
nån ger dig gitarren, det är dags att gå upp på scen.
Varje kväll är en ny värld, och så du och din hemliga last,
deen dödar fast långsamt, så du stannar och står ditt kast.

Bara en gång till, bara en sång till, jag ger dig mitt ord.
Jag lever här ute på kanten, med förgiftat blod.

Jag har förlorat så mycket, hus skulle du nånsin kunna förstå,
men innan dom räknat till tio, har jag rest mig och kunnat gå.

Jag var ung, jag blev en man, jag mötte dig, vi hade allt.
Jag slängde bort det som ett bortskämt barn.
Det var dag, det blev natt, en sol och en måne,
en ny morgon och plötsligt var jag någon i den här stan.
Det var en gång, det var en fest, och jag föll
och jag steg så långt ner en människa kan sänka sig.
Om du kan gå från en värld till en annan, kanske ditt hjärta kan se den andra sidan av mig
[då skall jag sjunga för dig]:

Bara en gång till, bara en sång till, jag ger dig mitt ord.
Jag lever här ute på kanten, med förgiftat blod.

Det er en sår og fin og svært dyp tekst vi møter her; kanskje en av de sangene som gjør albumet Sånger från Nedergården til det betraktende, dypsindige og alvorlige albumet som det framstår som blant Eldkvarns samlede utgivelser. Vi møter nok en gang to personer, en "jeg" og en "du", og vi får vite at jeg-personen er en mann. Hvorvidt "du" dermed er en kvinne, vet vi imidlertid ingenting om.

Sangen handler om en eller annen form for besettelse, en vane eller en tilbøyelighet som den ene av personene ikke klarer å slutte med selv om dette later til å være til ulempe eller plage for den andre. Vi kan spekulere på hva det handler om, og kanskje er det nyttig å ta utgangspunkt i artistlivet og de hyppige vandringene fra scene til scene: ...nån ger dig gitarren, det är dags att gå upp på scen...

Kan det være at turnélivet er noe som den ene personen ikke klarer eller ikke ønsker å oppgi? Er dette noe som sitter så sterkt i fysikken at det med rette kan kalles "förgiftat blod"? I så fall må vi også studere bruken av pronomenene jeg og du her. Ved nærmere gjennomlesing kan det jo faktisk se ut til at ordene blandes sammen; vi se eksempler på at en fortellerperson bruker du for å fortelle om seg selv i en litt generalisert form. Kanskje er det fortellerens egen historie vi hører hele sangen igjennom? Kanskje er det ingen annen enn seg selv han ser og synger til i du-form?

Hva så med formuleringen du och din hemliga last, den dödar fast långsamt.... Handler det om rusmisbruk og risikoatferd, eller er det mer snakk om en dramatisering av turnélivets langtidsvirkning? Det får vi ikke vite. La oss heller ikke spekulere. Derimot skal vi lytte til denne stillferdige, vakre melodien, ta den teksten til oss og konstatere at fortelleren gir oss den tragiske historien om en livsstil som ikke kan opphøre, en vane som ikke kan vendes, fordi den sitter i blodet og må videreføres upåvirket av tapene som oppleves underveis.

Askim, 04.11.01
Vennlig hilsen
Vidar Olaussen