En ELDKVARN i uka Uke 34-2001:
27
Tekst: Plura Jonsson. Fra Limbo  (1999)

Vi gick mot döden bland skuggorna i parken.
Vi såg hur dom landade, tefaten på marken.
En gul spårvagn kör förbi med min lyckliga stjärna.
Minnena kommer och går, det är för mycket för min hjärna.
Jag går sakta nerför Drottninggatan, jag går mot år 2000.
Den här stan är nån annans nu, jag är en vålnad mellan husen.

Jag står på perrongen vid järnvägsstation
Det är inte första gången jag lämnar denna zon.
Jag ser tåget komma, jag kliver om bord.
Konduktören klipper biljetten, min lycka är gjord.
Jag ser tillbaks och tänker, det här var sista svängen.
Det här är inte min stad längre.

Tåget rullar genom längesen.
Allting är borta, jag har sålt mitt barndoms hem.
Vad var det som hände mellan 20 och 47?
Jag lever i Stockholm nu med min 4:e fru.
Det känns som hela livet rinner genom mina händer
och det är inte min stad längre.

Min hjärna har gått i tusen mil.
Nånstans på vägen blev den träffad av en pil.
Jag är tillbaka på scenen, det är också ett slags hus.
Jag ser ingenting, det är för mycket ljus.
27 år, 27 år...

Denne uka lar vi Plura fortsette tilbakeblikket til oppvekst- og ungdomsårene i Norrköping. Forrige uke var det sangen om Alice som dannet utgangspunkt for historikken; denne uka er det den 12 år nyere sangen 27, en lang og bredt anlagt beretning fra en mann i slutten av førtiårene. Dette lange tekstutdraget danner siste tredjedel av sangen. De siterte versene presenterer konklusjonen etter jeg-personens siste besøk i sin barndoms by. Vi kan gjette oss til at han har dratt dit for bl.a. å selge barndomshjemmet, som er blitt tomt etter foreldrenes bortgang. Samtidig bringer reisen en uutholdelig strøm av minner - det är för mycket för min hjärna...

Det er med tilfredshet sangens hovedperson tar toget tilbake til Stockholm, en lettelse å forlate denne byen, som han erkjenner ikke er hans by lenger - det är inte min stad längre. 27 år er gått siden han flyttet derfra, og han ser at utrolig mye har skjedd i byen og gatene han kjente den gangen. Hva er det så som blir så sterkt? Kan det være analogien mellom byen og mannen? - De endringene som byen har gjennomgått på disse 27 årene, må også ha funnet sted innvendig og utvendig hos mannen selv.... Det känns som hela livet rinner genom mina händer...

Å vende tilbake til utgangspunktet er ofte ikke så positivt som man kunne vente. Erkjennelser og minner er av blandet karakter, og framfor alt kan endringene som fenomen betraktet være vonde å akseptere. Blant de mange, mange aspektene i dette store eposet ser dette ut til å være en hovedkonklusjon...

Askim, 20.08.01
Vidar Olaussen